Flaggan uppges ha kommit i bruk redan 1793; den fastställdes dock officiellt först 1936. Från 1200-talets början var duken helt röd; Osmanska rikets traditionella färg var rött. Månskäran har bysantinskt ursprung; tillsammans med en femuddig stjärna symboliserar den islam.

De turkiska seldjukerna, som var muslimer, utmanade på 1000-talet Östromerska riket. Ett par hundra år senare började ett annat turkfolk lägga under sig Mindre Asien. Riksgrundare (omkring 1300) var Osman I, efter vilken det turkiska väldet fått sitt namn. Osmanerna expanderade och tog steget över Bosporen till Europa, där riket snabbt utbredde sig över Balkan. I slaget vid Kosovo Polje1389 besegrades serberna och albanerna. 1453 intogs Konstantinopel av Muhammed II (den store); staden döptes om till Istanbul och blev säte för den turkiske härskaren som nu kallade sig sultan. När osmanernas välde var som störst under Soliman I (Suleiman) på 1500-talet omfattade det hela östra och södra Medelhavet och nådde långt upp i Sydösteuropa. Svarta havet var ett turkiskt innanhav.

Wien belägrades av turkarna både 1529 och 1683 och det kristna Europa levde i ’’turkskräck’’; staden slog tillbaka båda anfallen.Från 1600-talets slut följde en nedgång till följd av misshushållning och inre uppror i det löst sammanhållna imperiet, där olika religiösa minoriteter hade tillerkänts betydande autonomi. Försök till reformer (bl.a. europeisk lagstiftning) under 1800-talet kunde inte hejda Osmanska rikets sönderfall. Av européerna kallades landet nu Turkiet och fick det nedsättande tillmälet ’’Europas sjuke man’’. Efter hand lösgjorde sig allt fler områden på Balkan och i Nordafrika. Turkarnas huvudmotståndare var Ryssland, som måste erkänna Turkiets oberoende efter Krimkriget, men som genomdrev en hård fred 1878 efter rysk-turkiska kriget: de turkiska områdena i Europa beskars kraftigt.

Följaktigen så annekterades Bosnien-Hercegovina av Österrike-Ungern, fram trädde Serbien, Rumänien, Bulgarien och Albanien som oberoende stater, och Cypern blev en brittisk besittning. Mot slutet av 1800-talet föddes en turkisk nationell rörelse, och de s.k. ungturkarnas protester mot missförhållandena kulminerade 1908 i en militärrevolt, ledd av bl.a. Enver Pascha. Turkiet förlorade ytterligare europeiska områden i Balkankrigen 1912–13 men behöll ännu formellt kontroll över arabländerna.

I första världskriget gick turkarna med centralmakterna (Tyskland och Österrike-Ungern) mot Ryssland. Efter kriget föll resterna av imperiet samman, alla icke-turkiska besittningar förlorades och Turkiet fick sina nuvarande gränser. Det moderna Turkiets upphovsman var general Mustafa Kemal, senare kallad Ataturk (’’turkarnas fader’’). Han ledde ett nationalistiskt uppror 1922, avskaffade sultanatet, drev ut de grekiska ockupationsstyrkorna från Mindre Asien och lyckades ändra Turkiets hårda fredsvillkor. Freden i Sèvres 1920 innebar markavträdelser i själva kärnlandet Anatolien, men i ett nytt avtal fick Turkiet behålla kontrollen över Mindre Asien. Armenierna i nordöst hade fallit offer för ungturkarnas etniska rensning och strax efter kriget krossades en nybildad armenisk stat. 1923 utropades Turkiet till republik, med Ankara som huvudstad, och fick en (formellt) demokratisk författning. Atatürk gjorde sig dock till envåldshärskare och bara hans eget republikanska folkparti var tillåtet. Han genomdrev landets modernisering med våldsam kraft och försökte stärka den turkiska nationalkänslan. Religion och politik skildes åt. Turkiet blickade mot Europa och blev en bro mellan öst och väst.

Turkiet stod utanför andra världskrigets strider, men stödde de allierade. Efter kriget fördes en västvänlig politik. Landet fick som medlem i Nato (1952) en nyckelroll på den sydöstra flanken mot Sovjetunionen och upplät baser på sitt territorium. Med sina arvfiender grekerna har turkarna råkat i konflikt om Cypern, vars norra del de invaderade 1974 (med motiveringen att skydda öns turkiska minoritet). Efter Sovjetunionens upplösning närmade sig Turkiet på 1990-talet de muslimska och turkspråkstalande f.d. sovjetrepublikerna i Kaukasien (Azerbajdzjan) och Centralasien (bl.a. Tadzjikistan och Turkmenistan).

Efter andra världskriget infördes flerpartisystem, men starka auktoritära tendenser lever kvar i Turkiet. Militären, som sedan republikens grundande haft stort inflytande över politiken, har ingripit genom att av- och tillsätta regeringar och iscensätta statskupper. Den har sett sig som den främsta garanten för att Turkiet skall förbli en sekulär (icke-religiös) stat. Motsättningarna mellan vänster- och högerkrafter skärptes under 1970-talets ekonomiska kris och splittringen tilltog, liksom våld och terror. 1980-talets militärregim under general Kenan Evren upplöste parlamentet och förbjöd politiska partier. Försvarsmakten upprätthöll ordning och stabilitet till priset av grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Civilbefolkningen i det upproriska Kurdistan förföljdes hänsynslöst, och Turkiet fick ett alltmer skamfilat rykte i västvärlden.

Från slutet av 1980-talet slog regimen in på en mer demokratisk väg. Kampen mot PKK-gerillan hårdnade dock, och stora turkiska styrkor slog till mot dess baser i norra Irak. Ledande konservativa partier är den Rätta vägen under Süleyman Demirel och det närstående Fosterlandspartiet under Turgut Özal. Partierna på vänsterkanten härstammar från Kemal Atatürks parti: socialdemokraterna under Erdal Inönü och demokratiska vänsterpartiet under Bülent Ecevit. På 1990-talet bildade Rätta vägen en koalition med socialdemokraterna under Tansu Çiller, landets första kvinnliga premiärminister. Efter betydande valframgångar kom Välfärdspartiet under Necmettin Erbakan till makten 1996 (i koalition med Rätta vägen), som första muslimska parti i det moderna Turkiet. Militären fruktade en tilltagande islamisering; den muslimskdominerande regeringen pressades att avgå efter ett år och Välfärdspartiet förbjöds. En höger-vänsterkoalition av icke-islamiska partier tillträdde.

En verklig turkisk nationalkänsla skapades först på 1900-talet, när Kemal Atatürk började reformera och europeisera den nybildade turkiska republiken. I det nutida Turkiet utgör de ’’egentliga’’ turkarna 80–90 % av invånarna.
Minoriteter. Turkiet har plågats av allvarliga etniska motsättningar. Numera är kurderna landets största minoritet (ca 10 %), men deras nationalitet erkänns inte; språket och kulturen undertrycks.

Det har funnits andra betydande icke-turkiska grupper. De kristna armenierna var in på 1900-talet i majoritet i nordöstra Turkiet. Från slutet av 1800-talet förföljdes de av turkiska nationalister (svåra massakrer förekom 1894–96). I samband med första världskriget (1915–20) anses 1–2 miljoner armenier ha flytt, bl.a. till Ryssland, eller fallit offer för ett veritabelt folkmord 1915–20 (se Armenien). Efter kriget, när alla icke-turkiska områden gick förlorade, genomfördes ett gigantiskt grekiskt-turkiskt folkutbyte: bortåt 1,5 milj. greker flyttade från Mindre Asiens västkust till Grekland, varifrån en halv miljon turkar vände hem. De armenier och greker som blev kvar i Turkiet fick vissa särrättigheter.

Turkiet binder samman de europeiska och asiatiska kontinenterna via Svarta havet, Egeiska havet och Medelhavet. Landets europeiska delar (östra Thrakien) är småkuperade, men bergskedjor löper längs kusterna och på Gallipolihalvön. Mindre Asien är en höglänt halvö med lång kustlinje. Västkusten splittras i en stor skärgård, som i huvudsak hör till Grekland; några småöar i Egeiska havet är omstridda.

Mellanösterns stora floder, Eufrat och Tigris, rinner upp i Turkiets sydöstra bergland. I inlandet finns ett par stora saltsjöar och träsk och många småsjöar. Kusterna har ett milt medelhavsklimat med regniga vintrar. Högplatån i centrala och östra Turkiet är regnfattig; här råder inlandsklimat med heta somrar och bistra, snörika vintrar.

Längre fram under bronsåldern levde hettiterna (ca 2000–1200 f.Kr.); av deras huvudstad Hattusa (nuvarande Bogazkale) återstår imponerande ruiner. Grekerna efterlämnade den joniska kulturen och kvar finns t.ex. städerna Priene, Miletos, Halikarnassos och Efesos. Romarnas byggnader, tempel, teatrar, termer m.m. finns över hela landet, bl.a. i Pergamon (Bergama) och Efesos.

I det bysantinska riket (från 395 e.Kr.) var byggnadskonsten väl utvecklad. Till perioden hör kyrkan Hagia Sofia (färdig 537, senare ombyggd till moské) i Istanbul och unika klippkyrkor i Göreme (väster om Kayseri). I det armeniska området i östra Turkiet restes de äldsta kristna kyrkorna.

Seldjukerna fanns i Anatolien och norra Persien, ca 1000–1300; i Konya och Kayseri finns många av den islamiska arkitekturens vackraste verk. Byggnaderna kläddes med färgade kakel med växt- och figurmönster. Under medeltiden blev Turkiet centrum för Osmanska riket (med centrum i Bursa och sedan Istanbul) som hade en högtstående byggnadskonst och ett rikt konsthantverk, framför allt under 1500- och 1600-talen. Sinan var den mest kända arkitekten och den som fulländade kupolbyggnaderna.

Den turkiska moskén tog form under inflytande från bysantinska kupolkyrkor. Man uppförde också praktfulla palats (seraljer) och trädgårdar med kiosker (paviljonger), som Topkapipalatset i Istanbul (1460-talet). Den berömda Blå moskén i Istanbul (1609–16) har en interiör smyckad med blågröna kakel. Landet var också berömt för sina brokadväverier, mattor och ett miniatyrmåleri som var inspirerat av mongoler och perser. På 1800-talet mottog konsten starka västerländska influenser.

När osmanerna slog sig ner i nuvarande Turkiet och blev ett ledande folk hade de med sig en diktning som var starkt påverkad av persiska och arabiska mönster. Detta beroende av persisk-arabiska litteraturformer bestod i stort sett ända in på 1800-talet. En hovlitteratur florerade i Istanbul. Den blev alltmer tillkrånglad och otillgänglig för vanligt folk, som hade sin egen muntliga litteratur, t.ex. anekdoterna om Nasreddin hodscha men också sagor och myter. Samlingen Dede Korkut nedtecknades redan på 1400-talet och är fortfarande en folkkär läsebok.

Med ungturkarna och samhällets genomgripande omvandling under 1900-talets första decennier blev västerländsk, särskilt fransk, litteratur en förebild. En reform av skriftspråket, baserat på talad turkiska och med latinskt alfabet, gjorde att turkarna kunde börja läsa sin egen litteratur. Senare kom en hel generation landsbygdsskildrare med proletär bakgrund; mest känd i väst är YaYar Kemal, som dock har förföljts för sina regimkritiska åsikter. Av annat kynne är den friskt fabulerande Orhan Pamuk, vars roman Den svarta boken (1996) hälsades som en litterär världshändelse.

Atatürk Kemal, till 1933 Mustafa Kemal, 1881–1938, turkisk militär och statsman, Turkiets förste president 1923–38. Han var son till en lägre statstjänsteman i Thessaloniki, då beläget i det osmanska riket. Tidigt faderlös inriktade han sig på en militär karriär, och han tog snabbt intryck av de liberala och nationalistiska idéer som florerade bland yngre osmanska officerare. Efter framstående insatser i Tripoliskriget 1911–12, i Balkankrigen 1912–13 och i första världskriget avancerade han till general. Sedan han förgäves propagerat mot villkoren för 1918 års vapenstillestånd och sedan grekiska trupper i maj 1919 tillåtits ockupera Izmir bröt Atatürk med sultanen och regeringen i Istanbul. I spetsen för upproriska turkiska nationalister ledde han befrielsekriget mot de grekiska ockupanterna, som slutligen besegrades i augusti 1922. Sultanen avsattes, och sedan Atatürk följande år drivit igenom det för Turkiet fördelaktiga fredsfördraget i Lausanne utsågs han av nationalförsamlingen också formellt till president och premiärminister för den nya republiken.

Den närmast chockartade avislamiseringen väckte dock folkligt motstånd, och först 1928 vågade Atatürk upphäva islams roll som statsreligion. Samma år ersattes det arabiska alfabetet med det latinska, och i de åtföljande alfabetiserings- kampanjerna framträdde han gärna själv inför allmänheten som landsfader, utrustad med kritor och svart tavla.

För utrikespolitiken myntade Atatürk mottot "fred hemma och fred i världen". Fram till sin död styrde han Turkiet, inte sällan med hårdhänta, diktatoriska medel. Likväl har hans idéer – sammanfattade i det inte helt entydiga begreppet kemalismen – lämnat bestående spår i det moderna Turkiets politiska arv. Sedan 1953 finns ett mäktigt mausoleum över Atatürk Kemal, utanför Ankara.